Den första gång jag såg dig

Baggrund Kærlighed

Denne vise er den første i Birger Sjöbergs romantiske visesamling. Naturen omkring Vänern på en varm sommerdag, vil altid minde digterjeg'et om hans første møde med sin elskede. Melodien er smuk, sangbar og klinger velkendt i ørerne fra første færd.

Nye miljøer blev genstand for nordiske forfatternes interesse

Omkring 1900 udkom der i hele Norden stadig flere bøger, der foregik på landet eller i små provinsbyer. En ny type forfattere skrev om nye miljøer – i Värmland, Karelen, Finnmarken, Himmerland og på Bornholm.

Sjöbergs "kærlighedsroman" bestod af viser

Den lille svenske provinsby Vänersborg danner tilsvarende rammen om Birger Sjöbergs lille ”kærlighedsroman” om pigen Frida. Men den består altså af viser, og også derved er den typisk for de første tyve år af 1900-tallet da visesang var højt elsket. En vise skal helst virke selvoplevet, og derfor brugte Sjöberg sin barndomsby som ramme.

Visesamlingen blev en stor succes

Fridas visor udkom først i 1922, men Den första gångjag såg dig blev trykt allerede i 1905. Visesamlingen blev en stor succes, og det irriterede Sjöberg; han ville gerne fremstå som en ”rigtig” digter. Fridas andra bok udkom posthumt i 1929, og Sjöberg kom derfor ikke til at opleve, at også den blev en succes.

Den första gång jag såg dig

1. Den första gång jag såg dig, det var en sommardag
på förmiddan, då solen lyste klar,
och ängens alla blommor av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig, och nere invid stranden
där smög en bölja kärleksfull till snäckan uti sanden.
Den första gång jag såg dig, det var en sommardag,
den första gång jag tog dig uti handen.

2. Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande som svanen i sin skrud.
Då kom det ifrån skogen, från skogens gröna bryn,
liksom ett jubel utav fåglars ljud.
Då ljöd en sång från himmelen, så skön som inga flera;
det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.
Den första gång jag såg dig, då glänste sommarskyn,
så bländande och grann som aldrig mera.

3. Och därför när jag ser dig, om ock i vinterns dag,
då drivan ligger glittrande och kall,
nog hör jag sommarns vindar och lärkans friska slag
och vågens frus i alla fulla fall.
Nog tycker jag, ur dunig bädd sig gröna växter draga
med blåklint och med klöverblad, som älskande behaga,
att sommarsolen skiner på dina anletsdrag,
som rodna och som stråla och betaga.

Den nordiske natur ved Vänern minder digteren om det første møde

Den första gång … er den første af viserne. Efter gammel skik lod Sjöberg sit digterjeg forsyne sangen med en forklaring:

”För Frida i ömmare stunder gjorde bekännelser, vilka dock av henne, kärleksfullt avvärjande, kallades ‘överdrivna ord’.”

Frida synes, digteren tager munden for fuld. Sangen handler mest om naturen ved Vänern en nordisk sommerdag. Fra engen og strandbredden føres øjet op til himlen med de typiske skarpt hvide sommerskyer, og fra skoven og engen høres fuglesangen. Denne oplevelse af sommer og lærkesang er for digteren nært knyttet til deres første møde, så selv når sneen ligger over det samme landskab, ser han for sig, hvordan sommersolen skinner ud fra hendes ansigt.

Bemærk! Dette indhold kræver cookies for at blive vist korrekt.
Læs mere om cookies

Ordforklaringer

1.4 bugande: bøjende, bukkende

1.6 snäckan: snekken, båden (ordet kan både betyde båd og sneglehus som det angives i Højskolesangbogens note)

2.8 grann: storslået

3.3 nog: endnu, stadig

3.4 vågens frus: bølgens brus i alla fulla fall: alligevel

3.5 ur dunig bädd sig gröna växtar draga … som älskande behaga: op fra det spirende bed vokser grønne vækster (af den slags) som behager elskende

3.6 blåklint: kornblomst

3.7 anletsdrag: ansigtstræk

3.8 rodna: rødmer

Melodien er sangbar og lyder velkendt fra første tone

Melodien er af Sjöberg selv, enkel og sangbar og helt efter de klassiske forskrifter: I første halvdel svinger den sig gradvis fra grundtonearten til dominanten, i den anden halvdel slynger den sig tilbage igen, gentager første linje i den syvende og slår så slutningen fast. Som melodi lever den helt op til hensigten: At lyde som om man kender den, allerede første gang man hører den.